Den gode maken

Beskrivning:

En roman om kärleken, konsten och döden och som sådan ovanligt uppfriskande, intelligent och berikande. onsdagen den 27:e maj 2009 Det finns något paradoxalt trösterikt i att läsa om andra människors sätt att hantera sorg och död. I Den gode maken ligger universitetslektorn Magda Danvers för döden. Dödskampen blir hennes slutexamen; hon arbetar sig igenom sitt liv, sina relationer, sin historia och lägger allt på plats. Hennes yngre man Francis som hon träffade i det katolska prästseminarium där han studerade, går igenom hela berättelsen som ett anspråkslöst och vänskapligt mysterium. Han ser det som en förmån att få vistas i sin hustrus strålglans och han är lycklig när han tvättar fönster. Vad som döljer sig på botten av hans själ vill han inte berätta, kanske vill han inte veta. En enda gång i boken känner han hat mot sin fru för att hon tar så mycket plats; insikten gör honom skakad ända in i själen. Mot Magda och Francis står Alice och Hugo. Han är en framgångsrik författare, hon var tidigare förlagsredaktör men verkar nu vara sörjande på heltid. De förlorade sitt barn vid födseln och deras äktenskap faller i bitar. Hugo är liksom Magda en dominerande färgstark person. Alice är mjuk och lyssnande. Hon besöker allt oftare Magda och Francis och finner tröst för sin egen bottenlösa sorg över ett liv som aldrig ens fick börja i Magdas värdiga avsked till livet. Boken är lång och rik och lärd, en glädje att ta sig igenom. Kanske är det Francis som ger boken "det" - det finns många böcker om färgstarka, egotrippade, intelligenta personer men jag kommer inte på någon romankaraktär just nu som saknar intresse för den egna personen på det sätt som Francis gör. Berättartekniskt byter Gail Godwin perspektiv lika ofta som Kjell Eriksson; när Magda får en ny besökare får man se henne utifrån den besökarens perspektiv och referensramar. I den här boken känner jag att perspektivbytena tillför mycket - det minskar betydligt risken för en Mary Sue... Och nu mitt sedvanliga citat. Hm, inte lätt. När jag bläddrar efter ett citat är det inte uppenbart vad jag ska välja. Det är helheten snarare än enskildheterna som lyser i boken. Ett citat från början av boken när Magda Danvers fortfarande orkade briljera med sin formuleringskonst. Universitets rektor har just nämnt att han hade tänkt be henne följa med på en jubileumskryssning för gamla studenter, som föreläsare på temat "det litterära arvet". Båda två vet att hon troligen kommer att vara död innan resan äger rum. "Jag skulle med glädje ha accepterat, Gresh, om jag inte redan var inbokad för en annan resa." "Har du mycket ont?" "Smärtan kommer och går. Den har ett eget liv. Jag har döpt den till Vidundret. Varje dag grinar den allt bredare på min bekostnad, men från Vidundrets synpunkt är det förstås jag som är hindret. Jag är det som står i vägen för Vidundrets utveckling och tillväxt." Hon skrattade matt. "Om det hade ett språk undrar jag vad det skulle kalla mig." Sedan gjorde hon en grimas av uppenbar smärta. Den gode maken får stanna i min bokhylla.

Romaner