Brev

Beskrivning:

Elmer Diktonius var i unga år inställd på att bli kompositör, och tonsatte bland annat dikter av Vilhelm Ekelund och Gustaf Fröding, som framfördes vid Helsingfors musikinstitut i maj 1920 men möttes av ett svalt mottagande[1].

Skrivandet tog dock snart överhanden, och 1921 debuterade Diktonius med Min dikt, en expressionistisk och revolutionsromantisk aforismsamling präglad av tidsandan åren kring Finska inbördeskriget och inte minst vänskapen med den kommunistiske aktivisten Otto Ville Kuusinen. I de senare böckerna, som rymmer i huvudsak dikter men även aforismer, essäer och noveller samt romanen Janne Kubik (1932), var den politiska udden nedtonad, men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

Diktonius spelade en av huvudrollerna för modernismens genombrott i den svenskspråkiga litteraturen, framför allt genom diktsamlingarna fram till och med 1930 års Stark men mörk. 1923 utgav han diktantologin Ungt hav, en samling tidiga översättningar till svenska av bland andra Ezra Pound, Carl Sandburg och Edgar Lee Masters. Han var även en av de drivande krafterna för tidskrifterna Ultra (1922) och Quosego (1928–29), vars betydelse som samlingsplatser för de finlandssvenska modernisterna knappast kan överskattas.

Diktonius senare levnad förmörkades av alkoholism och Alzheimers sjukdom. Han ligger begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[2]

Elmer Diktonius privata arkiv finns hos Svenska litteratursällskapet i Finland. Vikipedia

Litteraturhistoria Finlandssvensk