Konst från fjärran länder. [1],

Beskrivning:

En värld, eller rättare sagt världar av former, så ungefär kunde underrubriken till denna bok lyda. De berättar också om geografiska och etnologiska samband. De vittnar om en uråldrig kamp för tillvaron och om sammansatta, för oss okända civilisationer, som byggts upp under århundraden. Allt för tillvaron och om sammansatta, för oss okända civilisationer, som byggts upp under århundraden. Allt detta äger en egendomlig tjusning och eggar vår fantasi att göra en lång vandring i tid och rum, varvid vi upptäcker hur människan förändras och genomgår olika utvecklingsstadier. Är detta endast exotism? Nej, det är sannolikt något viktigare och ännu mer betydande än just det. I och med att vi sysslar med dessa tings former, som kommer från olika fjärran länder och som är gjorda av människor med olika ursprung och tro, så tycker vi oss ana det fjärran förflutna. Vi ser att gångna tiders livsbetingelser utkristalliserats i dessa former att de satt sin prägel på tingen. I dessa finner vi ännu människan med primitiva kontakter till världen, människan som alltjämt ställer samma eviga frågor, eller som tyder och värderar livet genom kategorierna ordning och form. Vi har redan vant oss att betrakta sådana alster från fjärran länder ur estetisk synpunkt och låter oss gripas av deras egenart eller särprägel. Om vi ägnar oss längre åt dem, finner vi en inre logik bakom deras yttre gestalt. Vi börjar förstå att de uppstått ur en inre nödvändighet och ser i dem spegelbilden av ett visst bestämt samfund med dess materiella betingelser och sociala inriktning. Vi upplever också, hur den enskilde skaparen sett på naturen, liksom vi lär känna hans personliga känsla och inställning till samhället. Här rör det sig i allmänhet om inte iakttagbara sammanhang, som blott med svårighet kan formuleras på ett vetenskapligt exakt sätt. Det är en subtil föreställningsvärld, som är intimt förknippad med arbete, tro, begär, drömmar och fruktan. Visserligen är det en värld byggd på livserfarenhet och konkreta fakta, men den är ändå svårgripbar och svårkontrollerad. Detta om skenbart egendomliga och meningslösa ting, anar och finner vi både orsaken, ursprunget och eningen. Mången gång lyckas vi med möda få fram ett innehåll ur den säregna yttre formen ett innehåll som stod fullt klart för de människor, för vilka föremålet var gjort. Utan tvivel har de ting vi i dag finner i museer och samlingar, fordom påverkat människornas kollektiva känsla, format deras undermedvetna och blivit ett uttryck för deras livsåskådning. I dag betraktar vi föremålen som vittnesbörd om de mänskliga reaktionerna inför naturen och livet. De ger oss också besked om människans eviga anpassningsförmåga och om hennes sätt att uppfatta, begripa och gestalta. Sist men inte minst visar de, att mänskligheten sedan urminnes tider ägt förmågan att binda naturens obeständighet i en klar och fast form. Bland det material som valts ut för denna bok, finner vi olika grader av fulländning och kvalitet, som visar civilisationsnivån inom den ena eller den andra etniska enheten. Vi finner också att begreppen leva och skapa från början var samma sak och att vi blott med svårighet kan skilja de rena nyttoföremålen från dem som inte fyllde något praktiskt behov och som alltså var skapade under trycket av ett elementärt uttrycksbehov. Saker som endast tjänar ett praktiskt syfte, är döda så snart människorna överger dem. De tjänar människorna, som använder dem för att vidga sitt verksamhetsområde och göra dem bättre rustade i kampen för tillvaron. Ett sådant föremål är artskilt från de verk, om vilka man kan säga att de har ett egenvärde. I det sistnämnda fallet har materialet mer eller mindre förlorat sin ursprungliga beskaffenhet och fått en ny dimension, blivit en besjälad kropp. Även om en hacka genom sin form kan se mer levande ut än en formlös träkloss, som föreställer en primitiv idol, så verkar de dock på olika plan. Hackan är ett nyttigt och tjänande föremål, medan bildstoden i sig bär en evig strävan efter liv och åtminstone äger vissa tecken på att den är ett besjälat väsen. Hos avgudabilden finns något av det som i bibeln uttrycks med orden: Låt oss göra människorna till ett beläte, det oss likt är.» I det stora etnografiska materialet finner vi många föremål, som är komplicerade och fyllda av fantasi, medan andra är torftiga, intetsägande och nästan oansenliga. Just de sistnämnda härrör från den tid, då människan började vakna till medvetande om sig själv. De berättar om det primitiva förhistoriska samhället och om den hårda kamp, som människan förde eller fortfarande för mot den fientliga naturen. De vittnar också om det hårda och osäkra liv, fyllt av oförutsedda händelser och bistra klimatförhållanden, under vilket t.ex. invånarna i Baffinlandet och andra arktiska områden levde. Under sådana förhållanden räckte det med en mödosamt tillknackad sten eller en spetsig benknota. Redan detta medförde en viss trygghet. För att kunna göra dessa första husgeråd, var det emellertid nödvändigt att finna en lämplig Sten, en benknota eller ett trästycke och att sedan på ett eller annat sätt bearbeta dem. På så sätt blev en benknota en harpun och av någorlunda sammanhängande och sammanfästa djurskir djurskinn blev ett klädesplagg. Det formlösa tinget förvandlades till ett av människan utformat ting. Ur ett trästycke kunde man tälja fram en skål, ett renhorn fäst vid en trädgren blev ett spjut, medan en sten, fastbunden vid en gren blev till ett spjut eller en hammare. Av de djur man jagade fick man bland annat nålar och knivar. Genom detta långsamma och mödosamma arbete befriade sig urtidsmänniskan från den absoluta jordbundenheten. olika slags grundmaterial skapade människan husgeråd, som hon gav sin egen prägel. Hon tvingade in materialet i vissa former genom att förse det med regelbundna konturer. Hon utökade de framställda föremålens användbarhet genom en ändamålsenlig differentiering för att hon skulle kunna hugga, skära och skrapa eller för att anpassa dem till någon av de funktioner, som framkom allt eftersom tekniken utvecklades. Redan i dessa allra enklaste föremål märker man en strävan efter att behärska materialet. Anpassningen till naturen skedde genom användning av sträng symmetri, noggrannare bearbetning och rytmisk indelning. Redan på detta tidiga stadium yttrar sig de tre mänskliga grundförmågorna, nämligen symmetrin. Proportionellt stadium yttrar sig de tre mänskliga grundförmågorna, nämligen synen, de bägge händerna och fötterna är lika och att ögon och öron står i relation till näsans mittaxel. Kroppens delar står i ett visst harmoniskt förhållande till varandra och denna harmoni leder till en känsla för proportioner. Våra fundamentala livsyttringar, andningen, pulsen, rösten och gången, upprepas regelbundet och i rytmisk följd. Organismens medfödda egenskaper, projicierade på ett föremål, yttrar sig som en dekoration, som till sitt väsen inte är något annat än en strävan efter total behärskning av materialet och en önskan att få föremålet så fulländat att det lämpar sig för sitt ändamål. Utsmyckningen, dekorationen. Ligger alltså i själva arbetets väsen och påförs inte utifrån. Redan i ett föremåls enklaste funktionsuttryck finns det rytmiska element i formen. Det dekorativa värdet är blott en följd av det fulländade arbetet. Genom detta arbete har den primitiva människan anpassat sig till sin närmaste omgivning.

Konst Konsthistoria Folkkonst