Den sjungande dalen

Beskrivning:

En varm sommardag för många år sedan satt en getflicka i skogen och stickade. Hennes kor hade spritt sig över ett närliggande hygge, de betade av gräset och slog med svansarna.
Plötsligt kommer en björn fram till flickan. En liten mörk myrtass, haltande, slokörad, nästan rädd. Och innan flickan hinner resa sig, lägger björnen upp sin ena ram i hennes knä. Håller den så, låter den vila tungt, medan han skamset vrider bort huvut med det halvöppna, flämtande gapet.
Flickan blir stel av skräck. Hon sitter som förlamad, kan ingenting göra. Stirrar bara på björnfoten, som ligger kvar i knäet, tung och tjock, liksom svullen.
Till sist upptäcker hon en sticka i den. En liten tuggad, upprispad bit av gran.
Då förstår hon. Med sina fingrar kniper hon om stickan och rycker ut den. En fin stråle av var och vatten sprutar upp på hennes blusliv, innan björnen tar ner ramen och lunkar tillbaka in i skogen.
Den älvdal, där detta lär ha hänt, ligger i nedre Norrland, mitt mellan fjäll och kust. På båda sidor den slingrande älven finns rader av halvt igenvuxna småsjöar, där dyfräken och bladvass breder ut sig i vida, vajande fält och där de öppna ytorna är överdragna med gäddgräs och nate. Mellan sjöarna finns åkerfält och tuvig, försumpad ängsmark, här och var avbruten av små skogsdungar eller snåriga kärr. Ovanför sjöarna, på fastare mark upp mot den vikande skogsranden, ligger bondgårdar med vitmålad huvudbyggnad, röda flyglar och ett myller av silvergrå småhus — eller också är småhusen samlade under ett tak i stora, modernt inredda ekonomibyggnader. I dessa gårdar bor ett rakryggat och karskt folk med djupt rotat intresse för naturen i alla dess skiftande former.

Hälsningeförfattare Hälsingland Voxnadalen Voxnan Ovanåker