Ett bildverk om Småland

Beskrivning:

KÄRLEKEN TILL DEN SMÅLÄNDSKA HEMBYGDEN har jag — som vi alla - alltid bevarat på djupet av mitt hjärta. Det är ju där man förvarar det pålitligaste, det oföränderliga. Flera andra landskap har jag lärt mig älska under livets gång, bl. a. Bohuslän, min hustrus hembygd; det är också ett härligt land. Och under ungdomstiden älskade jag Södern så alt jag tyckte jag inte kunde leva utan den. Men jag har lagt märke till att när jag ska försona skildra ett landskap, så blir det nästan alltid Småland, också när jag inte avser det. Det blir så av sig själv, utan att jag vet om det. Det som en gång avspeglat sig på djupet av var själ, det planas aldrig ut. SmåLand också när jag inte avser det. Det blir så au sig själv, utan att jag vet om det. Det som en gång avspeglat sig på djupet av vår själ, det plånas aldrig ut. Småland är för mig jorden sä som jag först, uuplevt den.
Jag har alltid tyckt att i människans värld är de värden betydelsefullast som är så självklara att man i allmänhet inte tänker på dem. De finns där bara, alltid säkra, alltid tillgängliga för den riktiga människan. Den senare tidens händelser har bara stärkt mig ändå mer i denna tro. När det gäller, när de behövs — de stora, enkla grundvärdena — då finns de där, då bryter de fram, gör sig mäktigt gällande mom den enskilde ocn inom ett helt folk.
Till dessa stora, självklara ting hör kärleken till hembygden. Det är inte en kärlek som vi behöver anstränga oss för att känna. Den behöver inte ens vara medveten för oss. Bonden tänker inte på att han älskar den jord som hans plogblad vänder. Och barnet vet inte av att det älskar sin mor. Likväl är bägges kärlek mäktiga verkligheter.
En mor är trygg — hon vet att hon är älskad. Hon begär inga kärleksförklaringar hon begär bara själva kärleken. Så fordrar hembygden av oss också bara det största av allt och vilar trygg i vissheten om att vi kan ge henne det. Pion vet att hennes bild aldrig kan utplanas ur vår själ.

Småland Lokalhistoria