Min barndom

Beskrivning:

Historien om Gorkis väg till litterär berömmelse är exempellös. Omkring 1900, då han publicerat sin första novellistik, var han faktiskt den mest uppburne ryske författaren, och detta fastän Tolstoi ännu levde och Tjechov stod på höjden av skaparkraft. Hans tidigare berättelser — tre volymer äro försvenskade under titlarna »Urspårade», »Konovalof», »Orloff och hans hustru» - äro starkt romantiserad verklighetsskildring, fängslande genom sin ursprunglighet, sin omedelbarhet och sitt friskt pulserande liv. De handla om fördettingar och trashankar, löskerkarlar och vildfåglar, alla på sidan om ordnade sociala förhållanden, alla besatta av ett omättligt frihetsbegär och ett dunkelt, jäsande hat mot en despotisk samhällsordning och mot småstadens olidliga kastvälde och trånga horisont. Nietzsches »övermänniska» skymtar genom trasorna hos dessa filoofiska landstrykare. (»Kain och Artem.»)
»Människan — det är sanningen. Där ha vi alltings upphov och alltings ände. Allt är i människan, allt är för människan. Endast människan existerar.» Så lyder Gorkis trosbekännelse, summan av hans filosofi.
På honom själv, den vänligaste och noblaste av män, kunde man tillämpa de ord, han en gång fällt om Dickens: »Han har förstått den svåraste av alla konster: den att älska människorna.»

Romaner