Detta med Doris

Beskrivning:

Humorn, kärleksfull och rentav morbid, är aldrig långt borta och de dråpliga inslagen gör den här historien ovanligt färgstark.? Karin Palmqvist, Kvällsposten ?Läs om Doris, hon är ett mirakel.? Stig Åke Ståhlnacke, Trelleborgs Allehanda ?Anspelningar på gamla filmer, böcker och klassisk mytologi rinner diskret, elegant och naturligt ur hennes fingrar. Precis så, tänker jag, ska vi ta till oss det som kallas bildning. Vi ska göra den till en del av vårt eget blodomlopp.? Carina Waern, DN Den här artikeln är från ICA-kuriren våren 1995 och den första jag skrev om Birgitta Stenberg. Sen dess har vi träffats några gånger till. Birgitta är en av mina favoriter. Något så sällsynt som en absolut öppen och ärlig människa som gjort sitt liv till konst. Jag hoppas få åka ut till Åstol och hälsa på henne nån mer gång. - Vet du, säger Birgitta Stenberg, att våra fiskare här ute till havs fortfarande stryker kepsen av skallen och hälsar solen varje morgon? Det är en vacker gest tycker jag, som måste vara ett hedniskt arv, betydligt äldre än kristendomen. Hon ser ut över havet, kisar upp mot himlen och ler. Lite skyggt; på en gång prövande och barnsligt, samtidigt en smula reserverat. Innan jag for till Åstol för att träffa Birgitta Stenberg, gjorde jag en liten gallup: vad tycker folk om henne?
Lite mognare kvinnor i min omgivning var oerhört entusiastiska: "Hon är toppen! Jättehärlig! Stark!" fick jag veta. Äldre män var lite mer skeptiska. Jag undrar varför. Kanske för att Birgitta Stenberg tagit sin frihet i egna händer och levt livet utan att fråga någon? Redan som tonåring flydde hon skolan och stack till Paris för att bli författare, umgicks med poeter, konstnärer och kriminella, hade lesbiska förhållanden och knarkade. Hon engagerade sig politiskt, blev kommunist och var samtidigt katolik. Vissa som tillhör "det starkare könet" har ibland svårt att hantera sådana fria kvinnor. De blir lite hotfulla. Jag spanar upp mot bryggan då båten lägger till vid Åstol. Vita hus klänger fast vid klipporna likt en trutflock i gemensamt skydd mot västvindarna. En gubbe sitter på knä och fernissar däcket på sin träbåt och en katt slickar sin päls blank i solskenet. Birgitta står där i solen och bläddrar i sin posthög. Hon är rätt liten. Det ljusa håret med ytterst få gråa inslag ramar fortfarande in hennes ansikte som på gamla 50-talskort och ett par svarta glasögon döljer ögonen. Fast då jag står framför henne åker solglasen av och hennes blåa ögon glittrar ikapp med dagen. - Välkommen till Åstol, säger hon. Jag kunde knappast valt en bättre dag för den här är silverne. Just i Bohuslän finns de ibland, dessa silverdagar då diset hänger som en skir brudslöja för solen och låter vågtopparna skicka iväg miljontals silverkatter ut i rymden. Birgitta har fått låna nyckeln till rökeriet som också är öns krog och har en lista i handen som berättar var allting finns. Det är Björn, rökeriets ägare som skrivit den åt oss. - I kylen ska laxen stå och där finns det också potatissallad, läser Birgitta. Och i den nedre kylen så finns det öl. Vi dukar upp vår lunch inne i den ännu svalt vinterkulna restaurangen där silltunnor tjänar som bord och där nät och fiskedon hänger på väggarna.Det där är min man, Håkan, pekar Birgitta på ett stort färgfoto på väggen. Jag ser en karl i orange overall som fiskar från isen med råkar och vakar runt omkring. Det ser vådligt ut och Birgitta bekräftar att isarna i salthav alltid är förrädiska. Håkan kom seglande en dag i början av 70-talet tillsammans med några vänner. På väg tillbaka från Åstol blev han så rastlös att vännerna tyckte det var lika gott att han återvände till "den där tjejen på ön". För det var Birgitta han ville ha. Trots att hon var katolik, narkoman och hade hund, tre saker som han hjärtligt avskydde. - Jag blev så skraj när han kom tillbaka att jag stack till Stockholm, skrattar hon. Sen träffades vi igen och då sa han att han ville gifta sig med mig. Det var ett påfund jag aldrig trott på men jag blev så förvånad att jag sa ja! De skaffade en båt och lärde sig fiska. En del av året arbetade Birgitta tillsammans med Håkan ute på sjön, den andra arbetade han med att skriva rent åt henne. I 19 år varade deras äktenskap. 1991 gav hans hjärta upp och Birgitta blev ensam. Fyra svåra år har gått sen dess. - Nu går det riktigt bra, säger hon. Laxen smakar underbart och ölen är kall. Utanför fönstret glittrar havet och det enda som hörs är måsarnas iiiiiiiiii:n. - Jag är övertygad om att deras ljud påverkat dialekten på Åstol, säger Birgitta. Medan vi diskar upp berättar hon om sin resa till Sydamerika i våras. Om den breda floden Rio de la Platas möte med den blåa Atlanten, om den egendomliga europeiskheten i Uruguay och om den bedagade skönheten hos Montevideo. - Jag har fyllt 63 nu och därför vill jag resa så mycket jag kan medan jag ännu orkar göra det jag vill, säger hon. På Åstol finns inga bilar även om det kunnat göra det. Vilda planer på en tunnelförbindelse med Tjörn skrotades bara helt nyligen efter uppslitande strider mellan för- och emotfolk. En 3,5 kilometer lång tunnel, djupt nere under havsbotten, skulle det ha blivit. Birgitta huttrar till vid blotta tanken: - Kan du tänka dig det! säger hon upprört. Där skulle de små skolbaren ha tvingats åka i mörkret under jord och vatten varenda morgon och kväll i stället för att ha kvar sin skola här ute. Posten och affären hade försvunnit och dessutom tänkte de sig en stor parkeringsplats för en massa bilar här ute! Vilken lycka att det inget blev med den idén! Det var 30 år sedan Birgitta kom till Åstol första gången. - När jag kom hit kände jag att jag var framme, säger hon. Här var så oerhört vackert och så blåste det. Då på 60-talet var tiderna hårda för henne. Hon kämpade mot sitt narkotikamissbruk och behövde en fristad i tillvaron, en plats att dra sig tillbaka och skriva på. - Jag har alltid gillat att skriva på hotellrum, säger hon. En helt främmande miljö där det bara går att skriva. Fast man gör det med taxametern på, för blir det inget så kostar det ju ändå en massa pengar och sådana har man sällan. På Åstol kunde hon bo och skriva. - 14.500 gav jag för huset. Jag valde mellan det eller en begagnad bil! Precis som på en gammal bil kryper rostfläckarna fram på kåken. Det är spikhuvudena som rostar under färgen. - Mot havsfukten är det inte mycket som stoppar. Det enda man kan göra är att måla om kåken då och då, suckar Birgitta. På dörren hänger en skylt som berättar att här finns honung till salu. Bina har hon inte ute på Åstol utan i sitt andra hus uppe i Tivedens skogar. - När Håkan levde hade vi så många kupor att vi skördade tonvis med honung. Nu har jag bara åtta kupor kvar och dem ska jag också sluta med. Det är helt enkelt för mycket jobb, säger hon. Vi kikar in i växthuset där hon skördar exotiska frukter om sommaren: fikon, persikor, druvor. Och bakom det ett helsvenskt äppelträd, ett Åkerö som stretar i skydd mot saltvindarna och vars frukter aldrig hinner mogna ordentligt här ute. Vi pratar om Åstol och om Birgittas roll på ön. Folk är väldigt snälla här, tycker hon och berättar hur de hjälpte henne att samla drivved nere vid strandkanten under den första tiden.
Människor bryr sig om, vårdar och tar hand om varandra. Fast för att bli en riktig åstoling måste man vara infödd sen generationer. Det tar Birgitta med ro, för egentligen har hon aldrig brytt sig om vad folk tänker om henne. - Jag kom inte hit för att studera ön utan för att få lugn och ro att skriva! säger hon. Och skrivit har hon gjort. Romaner för vuxna, berättelser och bilderböcker för barn, artiklar, filmmanus och översättningar. Stormat har det ofta gjort omkring Birgitta Stenbergs namn. Redan med genombrottsboken "Chans" 1963, flockades de sensationslystna omkring "raggarprinsessan". Hon spelade motvilligt med, romanen blev en succé och filmades. Både moralisterna och de intellektuella förfasade sig. Fast kanske av olika anledningar. I romanen "Apelsinmannen" från 1983, som filmats för TV, berättar Birgitta om en av 50-talets stora rättsskandaler i Sverige, Kejneaffären. Den upplevde hon själv inifrån tillsammans med poeten Paul Andersson. Redan i debutboken "Mikael och Poeten" beskrev hon den affären, fast i omskriven form. Inte förrän i "Apelsinmannen" tog hon steget fullt ut. - Det finns inte en enda överdrift i den boken! säger hon. Ingenting är nytt under solen. Skandaler och rättsröta, som vi vant oss vid under 80- och 90-talet har alltid funnits under ytan. - Fast det finns en skillnad, påpekar Birgitta. All dubbelmoral till trots fanns det ändå en tjänstemannaheder förr och den genomsyrade hela folket. Vissa saker kunde en hederlig karl bara inte göra. Ett ord var ett ord och många sköt sig hellre än de gick i konkurs! Idag har konkurs blivit ett sätt att sanera sina affärer på. Förra hösten kom den sista delen av en trilogi. Skrönor och påhittade historier som Birgitta hade väldigt kul när hon skrev. "Tusenbröderna", "Detta med Doris" och "Arabesk" heter de tre delarna och i inledningen till den sista står det: "När jag stiger ur hissen är det bara åtta steg till min dörr. Då jag öppnat den och stigit in har något hänt som för all framtid gör mej annorlunda." Telefonsignalen, nyhetssändningen, dörrklockan. Katastrofen ligger alltid och lurar på oss. Fast inte denna soliga dag på en ö i Bohuslän. Båten tillbaka till land sjunker inte, bilen startar direkt och sex timmar senare ligger jag i min egen säng igen. Och i morgon bitti stryker de mössan av sig till havs och hälsar solen.

Romaner