Den långa resan

Beskrivning:

Ingen som har läst den skakande berättelsen om svältvintern i Leningrad kan vara likgiltig för den stympade familjens vidare öden. I Den långa resan får vi följa dem på den ohyggliga färden från Ladoga ner till Kaukasus. Där möts de av vår och värme, av kött och vin i en lantlig miljö dit kriget ännu inte hade hunnit fram. Men det närmade sig. Föregångna av motstridiga rykten marscherade tyskarna in i byn. Många hälsade dem som befriare, och det var de i viss mån för den vinddrivna familjen, vars finska ursprung gjorde att hotet om deportation till Sibirien ständigt hängde över den. Men annars fick kriget alltmer den än kusligare uppsyn det alltid får då det förvandlas till inbördeskrig. Partisanstrider blossade upp överallt, och den allmänna misstron ökades av att inte bara politiska utan också nationela motsättningar kom med i det förvirrade spelet. Bilden behärskas av skräck, grymhet, inställsamhet, smutsig girighet och en komplett hänsynslös själviskhet. Men flera av de maktlösa kan, ofta med stora risker, visa sig hjälpsamma, och ännu fler vet att möta sina öden med resignation eller galghumor. Onda och goda är blandade om varandra i alla läger, dock med den skillnaden att de som för tillfället befinner sig i överläge nästan aldrig mäktar visa någon godhet.
Hela detta förvirrade skådespel är sett med den halvvuxne pojkens ögon, och de intryck han får är återgivna med stor minnesgodhet av författaren, som själv inte lägger sig i händelserna utan låter dem komma till tals med vad som sker och vad som sägs. Det blir inga stora synpunkter på detta avsnitt ur Rysslands blodiga historia, men just detta ger berättelsen dess höga värde som en rapport om hur det världsomspännande maktspelet upplevdes på gräsrotsnivå. Här har Eino Hanski sina givna beröringspunkter med den ryska romanens världsmästare. Liksom de har han brytt sig långt mindre om de höga herrarna än om deras offer.

Biografi